|
KRÖNIKA Sluta blunda Flertalet barn växer upp i otrygghet i skolan. Barn som lär sig snabbt att anpassa sig efter sina plågoandar. Det gäller att som vuxen se dessa barn och hjälpa dem tidigt. Caroline Lundström |
”Är det inte roligt nu, kommer det aldrig bli roligt”
Loney Dear beskriver sin musik som en blandning av jazz, klassiskt och pop. Hittills har han spelat alla instrument själv på sina skivor och på solokonserterna spelar han orgel med fötterna och gitarr med händerna.
– Det jag tror att jag har är en stor förståelse för musiken, och då är det ganska lätt att spela instrument, berättar Emil Svanängen. År 2003 släppte Emil sitt första självutgivna studioalbum, och de tre efterföljande gav han också ut på egen hand. Artistnamnet Loney Dear uppkom i samband med att Emil Svanängen från början gjorde allting själv. – Lonely som i ensamvarg eller som i ensam. Och på sistone har jag känt att det passat ganska bra ändå, särskilt när jag spelat solokonserter, berättar han. Har du alltid hållit på med musik, var det din dröm när du var barn? – Ja, jag börjar tro det nu. Det har alltid varit mitt drömjobb, men jag har inte alltid trott att jag skulle göra det. Jag har nog tänkt väldigt mycket på det livet och jag vet att jag har pratat mycket med mina föräldrar om det. Det är ett ganska konstigt liv, på många sätt. Oavsett vilken väg man väljer. Lever du din dröm? – Ja, absolut. Jag tänkte nog inte på hur det skulle vara. Men på ett sätt önskar jag nog att jag var jazzmusiker istället. Att konserten var det viktiga. Jag slits lite mellan att jag känner att jag slösar bort min tid när jag är ute och spelar, för då är jag inte hemma och jobbar med musiken. När Projekt Paus träffar Emil Svanängen på Acusticum är det bara få timmar kvar till konserten. Med en randig kaffemugg i handen berättar han hur kontrastrikt turnélivet är. – Ibland är det väldigt roligt, ibland är det väldigt jobbigt. Så det är stora upp –och ner hopp. Ibland är det väldigt bråttom och ibland finns det hur mycket tid som helst, säger han. Loney Dear kom till Piteå direkt från Spanien och sin Europaturné. Han spelade den 19 maj i Black Box på Acusticum. Turnéschemat domineras av spelningar i Europa och USA. På frågan om hur det känns att vara stor med sin musik svarar Emil att han inte är så stor, men att han reser långa sträckor. Det roligaste med turnéerna är att träffa människor och att få spela sin musik. Emil poängterar hur viktigt det är att tycka om det man gör, och att det är en utmaning att förstå det. – Det är ingen mening att vänta på något som ska hända sen, för det kommer aldrig att hända. Är det inte roligt nu, kommer det aldrig att bli roligt, tror jag. Sen går det att vända på det, ibland är det pest och jätteroligt nästa dag, men det är ett annat plan. Jag försöker nu att hitta ett sätt att spela musik och turnera på som gör att jag är tacksam för den dagen som kommer, istället för att hata den. Det går att göra väldigt lätt, om man gör fel. Hur gör man fel? – Spelar på halvstora rockklubbar med tråkiga scener, man åker till tråkiga städer, som Boston eller Leeds. Eller en rockklubb i Linköping. Det är nog det tråkigaste jag kan tänka mig. Över huvudtaget rockklubbar är väldigt trist, berättar han och skrattar till. Kyrkor är däremot en plats som Emil uppskattar och som han har spelat mycket i den senaste tiden. Han menar att de fungerar bra även om de inte är många människor där. Dessutom tycker han att det ekar fint. – Jag känner mig ganska otrygg när jag är ute och reser, så jag tycker det är ganska skönt med kyrkor. Det finns något definitivt orockigt med kyrkor. Jag känner en hemmakänsla där på något vis, säger han. Emil Svanängen är klädd i mörka jeans, ljusblå jeansskjorta och bruna skinnskor. Han svarar ödmjukt på frågorna och upplevs som en glad och trevlig person när vi sitter och pratar i foajén. Vad är ditt signum som artist? – Tråkig på ytan, rolig inuti. Jag menar inte på det ytliga sättet, jag har den bilden av mig själv. Jag tror att den är ganska sann. Musiken verkar som att den är ganska slätstruken när man börjar lyssna på den, och sedan när man verkligen börjar lyssna, tycker man om det jättemycket istället, berättar han. Vad hade du för inspirationskälla till ditt senaste album, Hall Music? – Jag lyssnade mycket på kammarmusik. Jag fattade efter ett tag att jag hade lyssnat på musik som bara hände i ett rum, antingen om det är en orkester eller en jazzgrupp. Jag märkte det att det var musik på skiva som spelades in live, musik som inte går att spela in på något annat sätt än live. På den musiken lägger man inte på saker. Min musik handlar hittills bara om att man lägger på saker och jobbar med det i tiden. Medan då orkestermusik eller jazzmusik alltid spelas in. Nu trycker vi, nu börjar vi spela in och nu slutar vi att spela in. När man spelat färdigt är låten klar, berättar Emil. När det gäller låttexterna säger han att de handlar om riktiga personer, fantasier och drömmar. Och han väljer att utgå ifrån sig själv när han skriver. – Men jag hoppas väl kunna börja ljuga ihop lite berättelser i alla fall. Det var inte min dröm från början att bli textförfattare, men nu har jag börjat tycka om det och det är väldigt spännande, säger Emil Svanängen, Loney Dear. Mia Storm Komonen |
|
I sin sista podcast pratar Emma och Richard om ordet proffs. När blir en idrottare proffs? Sommaren är på ingång och med den både fotbolls-EM och OS, en dröm för alla sportfånar. Emma och Richard diskuterar de svenska OS-hoppen. I slutet blir det, precis som förra veckan, en hissar och dissar. |
Drömde om en plats i rampljuset
Idag är han en av Sveriges mest folkkära programledare, men innan dess studerade han vid Handelshögskolan. Fokus låg då på att skaffa sig ett "riktigt jobb". Idag leder han "På spåret" tillsammans med Fredrik Lindström. Hans karriär har gått upp och ner, präglat av prestationsångest och programflopp där han mitt i kaoset fann kärleken.
– Jag visste inte vad jag ville bli, och idag ångrar jag inte att jag tagit den väg jag tagit, säger Kristian Luuk. Kristians föräldrar är krigsflyktingar från Estland, föräldrar som själva vuxit upp enligt traditionen ”skaffa dig ett riktigt jobb”. Det kom att prägla Kristians utbildningsval. Han började på civilekonomutbildningen på Handelshögskolan i Stockholm. – Jag minns att jag redan som sjuåring kunde säga åt mina föräldrar att ”jag vill jobba med något med hörlurar”, jag tänkte på när liveshowen på TV var slut, när kameran zoomar ut och kameramännen tar av sig hörlurarna, jag ville vara där i den miljön. Jag har sagt åt mina föräldrar ”såg ni inte det redan då?”, säger Kristian. Under tiden på Handelshögskolan var Kristian engagerad i studentradion och fortsatte sedan med radio. Han skulle intervjua Henrik Schyffert om ett nytt radioprogram och det var genom ett senare samarbete med honom som gjorde att karriären tog fart. – Det som lockade med mediabranschen i början var att få synas och höras. Få bekräftelse. När jag hade uppnått det, så är det idag att det är lustfyllt att jobba med underhållning. Ville alltid vara bäst Han har lidit av prestationsångest och gick tidigt in i väggen och fick panikångest när han läste vid Handelshögskolan. Prestationsångesten har påverkat hans karriär och under hans tid med "Sen kväll med Luuk", som var ett intervjuprogram med många internationella artister som gäster, hade han en vilja att vara allra bäst. Det påverkade arbetet positivt genom att arbetet blev bra, men idag vid 45 års ålder känner han att arbetet inte är det viktigaste. – Jag är så pass etablerad idag att jag inte behöver bevisa mig varje vecka längre. Det viktiga är mina barn. Floppade men fann kärleken Tillsammans med Carina Berg ledde Kristian Luuk programmet "God natt, Sverige", ett intervjuprogram som floppade och lades ner efter åtta veckor. Efter det kom en tid då Luuk stod helt utan jobb. – Då var jag plötsligt ute i kylan och hade inget program längre. Det var deppigt och det sammanföll med min skilsmässa, det som kom ut ur "God natt, Sverige" var att jag blev kär i den andra programledaren, det vill säga Carina Berg. Jag fick lön från TV4 men de hade inget program åt mig på ett och ett halvt år, tur i oturen kunde jag ägna mig åt barnen, skilsmässan och att flytta, få ihop ett nytt liv. När han 2007 ledde Melodifestivalen fick han frågan ”jaha nu har du blivit folklig”, innan dess betraktades han enligt honom själv som smal och konstig. – Programmet "Sen kväll med Luuk" blev aldrig riktigt stort, det var först med min medverkan i Melodifestivalen som karriären tog fart. Idag leder Kristian "På spåret" tillsammans med Fredrik Lindström. Programmet som efter de nya programledarnas intåg vunnit Kristallen för ”Årets program 2009” och ”Årets underhållningsprogram 2010". Personligen är programmet Luuks största publikframgång. – Vi är ett bra exempel på att ett plus ett blir tre. Vi är väldigt olika. Fredrik är väldigt flummig, och kan inte passa tider, han kan dyka upp i studion i strumplästen och säga ”oj jag glömde skorna”. Medan jag håller ordning och reda. Ingen av oss skulle kunna leda "På spåret" själv, om jag skulle göra det skulle vi hålla tiden exakt och allt skulle vara rättvist, men det skulle inte bli så mycket skratt och Fredrik skulle sitta och dra historier om Drottning Kristina, det skulle inte bli så mycket tävling och vi skulle behöva extra sändningstid. Ihop blir vi jävligt bra. Caroline Lundström |
Det lika gammalmodiga som felaktiga vägrar upphöra
Läser ni, eller åtminstone skummar, igenom någon sportsajt eller kvällstidnings sportbilaga på någorlunda regelbunden basis har ni garanterat sprungit på ordet ”proffs” någon gång. Ni vet, det där ordet som förr i tiden var så otroligt pricksäkert och användbart på våra svenska idrottare som flyttat utomlands för att utöva sin sport som försörjning.
Går vi in på internet och googlar ”proffs” hittar vi följande från Wikipedia: Begreppet härstammar från latinets professio, som betyder uppgift, yrke. En definition är att proffs har kontrakt om att de ska få pengar för sitt idrottande och inte bara ersättning för resor och material med mera. Ni är med så långt? Nu gasar vi. Där vi står i dag, 2012, skriver våra svenska sportjournalister om våra elitidrottare (tänker på fotboll och ishockey) på svensk mark som amatörer. Det när verkligheten är en helt annan. Det när verkligheten är att 100% av alla spelare i Allsvenskan (fotbollens högsta) och |
Elitserien (ishockeyns högsta) livnär sig på idrotten redan här hemma på svensk mark.
Exempel: En duktig spelare i Malmö FF, Jiloan Hamad, (fotboll) har ryktats vara på väg till Glasgow Rangers (storklubb i Skottland). Då skriver tidningarna - och ja - det inkluderar samtliga - rubriker i stil med: ”Hamad erbjuden proffskontrakt”… När karln redan sitter på ett kontrakt värt 70 000 i månaden hemma i Sverige med Malmö FF. Därför gör det oerhört ont i mig att se alla dessa lika gammalmodiga som felaktiga användanden av benämningen proffs. Bara för att du i en större klubb ute i Europa tjänar 500 000 kr i månaden, i stället för 70 000 kr, gör väl inte den sistnämnda summan att du är en glad amatör? I det här ämnet kräver jag en förbättring och genom min aktivitet på twitter har det här faktiskt blivit en ganska het potatis. Vi säger ju ofta att det är viktigt att försöka leva i nuet… Sportjournalister – gör det då! Richard Hermansson
|
"Rolig, elak och underhållande"Film: The Dictator
Genre: Komedi Skådespelare: Sacha Baron Cohen, Ben Kingsley, Anna Faris med flera Regi: Larry Charles Betyg: 3 av 5 Sacha Baron Cohen fortsätter med sin speciella humor och stil. Undertecknad har haft svårt för denne man och hans humor, men förutsättningar var bra denna gång. Sacha Baron Cohen spelar diktatorn Aladeen, i det afrikanska landet Waadeya. |
Diktatorn Aladeen är en man som verkligen får allt han vill, och gör vad han vill. Han skickar människor till avrättning, med en halshuggningsgest, för de mest triviala händelser. Om någon står i vägen för honom, om en person ifrågasätter hans tankesätt med mera.
En dag blir Aladeen kallad för att svara inför FN angående sitt kärnkraftprogram. På plats i USA blir han kidnappad för att bli mördad men undkommer med livet i behåll, men han förlorar sitt kära skägg. Han fortsätter att vara sig själv även om ingen längre känner igen honom. Rasistiska, nedvärderande och råa skämt är vardagsmat i filmen, det gäller att ta filmen för vad den är. En komedi med mycket skämt om araber, diktatorer och feminister med mera. Vissa skämt passar och förgyller medans andra förstör stämningen |
i filmen, till exempel när Aladeen träffar feministen Zoey, spelad av Anna Faris, och lägger kommentarer angående hennes lukt och äckliga armhålor.
Sasha Baron Cohen passar in suveränt som en diktator med inget förnuft eller hyfs. Det blir lättare att ta filmen till sig när huvudfiguren ser ut som ett skämt. För att se filmen behövs det att gå in med rätta ögon och inte bli förolämpad på något sätt, för då är den rolig, elak och underhållande. Ett exempel för att se om filmen är för dig: Aladeen förlöser ett barn i en affär, och ser att barnet är en flicka och utbrister: Dåliga nyheter, det är en flicka. Var är skräpkorgen? Marcus Wikström |
|
|
Sanningen bakom 4 myter om bilkörning
|
Nej, jag är inte överbetald
Tänk dig följande scenario. Du ska jobba ett stängningspass i restaurangen mellan 16 och 21. Eftersom det är dyrt att hålla med personal är ni blott två personer som ränner arslet av er för att mata 50 personer per timma.
Det är min vardag på helgerna. Jag har svullna ben, brända händer och utmattad kropp när jag kommer hem. För kvällens arbete får jag drygt 350 kronor i plånboken. Trots detta är ingångslönerna för höga enligt Eva Östling Ollén, vd på Visita samt Pontus Sjöstrand, Visitas förhandlingschef. Låt mig förklara varför jag tycker att Östling Ollén och Sjöstrand svamlar i debattartikeln i Besöksliv. Jag har jobbat extra sedan 2007 på en hamburgerkedja där jag även vikarierat tre somrar. Med min ålder och erfarenhet skulle |
jag få 12.000 kronor netto om jag jobbade heltid en månad. Och nej, OB-ersättningen är inget att räkna med i den här leken. Den är på blott 19 kronor och känns närmast hånfull när jag skurar serveringen klockan halv elva en sen söndagskväll. Självklart skänker jag avundsjuka tankar till handelsanställda, som får dubbel lön på söndagar.
Restaurangbranschen har lovordats för sin förmåga att få unga och invandrare i arbete. Detta är inte en tillfällighet. Ingen annan skulle acceptera att vara en reaprodukt på arbetsmarknaden. Eva Östling Ollén och Pontus Sjöstrands huvudmål inför årets förhandling är bättre karriärmöjligheter inom hotell- och restaurang. Jag önskar dem all framgång. Men att på kuppen hävda att ingångslönerna är för höga är fel. Josefin Strang
|
Carolina Wallin Pérez är nu ute på turné med egetskrivet material. Foto: Caroline Lundström
Återvänder till Piteå med egenskrivna låtarIkväll uppträder Carolina Wallin Pérez på Acusticum i Piteå. Med sig har hon en helt ny samling låtar från hennes skiva ”Där vi en gång var” som släpptes i dagarna.
– Att äntligen släppa egenskrivna låtar känns läskigt men spännande, säger Carolina Wallin Pérez. Carolina gjorde sig ett namn genom att tolka låtar av bandet Kent. Skivan ”Pärlor och svin” spelade hon in i deras studio men har aldrig träffat bandet personligen. – De skrev om min skiva på deras hemsida för att tipsat folk om den. Sedan nu inför min nya skiva hade de skrivit och tipsat om releasefesten. Det borde innebära att de uppskattar det jag gör. Hennes nya skiva heter ”Där vi en gång var” och är Carolinas andra skiva men den första med egenskrivet material. Hittills har två singlar släppts från den, ”Baby” och ”Sanningen”. – Det är en extremt skön och fin känsla när man får sin skiva i handen för första gången, det är magiskt. Men läskigt just för här lägger jag den i din hand, och du får stampa på den, men det kan man ju inte göra något åt, man får se hur den tas emot. ”CD-skivan är inte död” Musikbranschen förändras hela tiden, och det gäller att som musiker att hänga med i svängarna. Något som påverkat musikbranschen är att människor väljer att ladda ner musik gratis, olagligt. Carolina tycker att man ska stödja musikbranschen och inte ladda ner musik illegalt. – Det är tragiskt att fildelning drabbar musikbranschen och närliggande branscher med, det är synd att folk tycker kultur ska vara gratis. Det är extremt mycket jobb bakom, jag tror inte folk förstår att den här lilla plastbiten du har i din hand, hur mycket arbete, timmar och människor som är involverade och hur mycket själ det är i den. Då att sno den, det är som att gå och sno mjölk hos bonden. Men Carolina använder ibland musiktjänsten Spotify för att lyssna på musik. – Det genererar ju inte mycket pengar, men det är ett bra alternativ. Men jag köper inte lika mycket skivor nu som tidigare, så på ett sätt är jag min egen bov men å andra sidan måste man inse att världen är på väg att förändras så man får hitta nya kanaler och nya sätt med allting. Tredje gången i Piteå Carolinas låtar handlar ofta om kärlek och om händelser i hennes liv. – Livet handlar ju ganska mycket om kärlek på olika sätt, inte bara om parrelationer utan om olika relationer. Sedan drar jag melodiskt mer och mer mot pop hållet och jag har fått höra att man kan höra jazzinfluenser. Hon har tidigare spelat i träkyrkan på ”Piteå dansar och ler” och även på Acusticum. – Det känns skitkul att vara i Piteå. Det känns som man säger det bara för man är här, men det är verkligen så. Man blir alltid så väl omhändertagen här. Caroline Lundström |
|
Florence Peake är danskonstnär. Foto: Caroline Lundström
Exponerar skapandet av en skulpturIdag har verket ”Make” premiär på Kulturens hus i Luleå. Det är den Londonbaserade Florence Peake som står för koregrafin och de medverkande är dansare och performanceartister från Danspoolen, som producerar dans- och performanceverk.
– Det handlar om skapandet av en skulptur, alla gesterna bakom produkten, det handlar om att visa processen bakom, säger Florence Peake. Verket har sin bas i rörelseimprovisation. Men deltagarna har strikta ramar att förhålla sig till för att skapa en helhet. De har i förarbetet utforskat begränsningar, exempelvis rörande rytm och rum. – Jag har verkligen tyckt om att jobba med dessa människor, väldigt sofistikerade och tänkande konstnärer. Det är intressant att sammanföra dessa personer, alla ser olika ut, har olika kroppspråk och har olika närvaron i arbetet, men det finns ändå en gruppkänsla. Det handlar om att skapa en skulptur och samspelet mellan aktörerna i skapandet av den. – Jag hoppas att åskådarna blir underhållna, och att det skapar tankar. Skapar nya perspektiv på den visuella konsten. Soloverk Florence framför även sitt visuella konstverk ”Valediction” på Lillan i Luleå, senare under kvällen. Ett intimt verk där verket handlar om tillfället när man ser något dö, i detta fall en nattfjäril. Om hur ömtåligt livet är. – De är mycket intressanta varelser, en del har negativa känslor för dem på grund av att de äter kläder, men om man forskar kring dem får man reda på hur fascinerande och vackra de är. Det var genom ”Valediction” som Florence kom i kontakt med Marie Grundström på Danspoolen, genom att dansaren Titta Court hade sett verket, tyckte om det och tipsade Marie om Florence. Florence Peake har sin bas i dans och visuellkonst, och livnär sig på det. – Det som driver mig är att exponera det inre livet av ett objekt, att visa det som inte alltid visas. Caroline Lundström |
Foto: Robert Lundberg, arkivbild
Richard Nordlund – mannen som försvarar två mål Richard Nordlund är fotbollsmålvakt i Piteå IF men samtidigt också handbollsmålvakt i Strömnäs GIF.
– I grund och botten så handlar målvaktsarbete i alla sporter om att täcka ytor, stå rätt och jobba med vinklar, säger Richard. Richard startade sin fotbollskarriär vid fem års ålder och han var utespelare och målvakt redan från början. Handbollen kom in i hans liv flera år senare. – När jag var tolv år var det några i fotbollslaget som började spela handboll och då frågade de om inte jag ville vara med och då hängde jag med. På den vägen är det, berättar Richard. Varierade i ung ålder Han fortsatte att vara utespelare och målvakt i bägge sporterna tills han blev äldre. Alla andra målvakterna slutade till slut så Richard fick positionen helt enkelt. – När vi blev äldre så ville inte de tidigare fotbollsmålvakterna fortsätta så då satsade jag helhjärtat på det vid 16 års ålder, säger Richard och tillägger: – I handbollen var det ungefär samma. Jag var utespelare och målvakt men efter två år så hade vi ingen målvakt och jag var den enda som var dum nog att ställa mig i handbollsmålet. Många strängar på sin lyra Richard är i dag 27 år och arbetar som elevassistent på en skola i Piteå. Det är vad han gör på dagarna tills sporten tar över. Båda lagen tillhör division två i respektive sport. – Det är enormt tidskrävande att spela två sporter som i stort sett båda två är året runt på den nivån. Fotbollen pågår mellan december till början av oktober med minst fem pass per vecka. Handbollen pågår mellan maj och mars med fyra-fem pass i veckan. Noggrann planering Med minst nio pass per vecka, utöver arbetet, borde det vara svårt att strukturera vardagen. Men Richard försöker vara med på alla träningar eftersom han verkligen vill utöva båda sporterna. – Ofta måste man välja vilken träning man ska göra på en dag men ganska ofta kan jag träna dubbla pass. Fotboll vid 17 och handboll kring 19.30 snåret. Det krockar men med bra planering och tränare som förstår att jag vill hålla på med två sporter så går det ganska bra. Fritid existerar inte Orden fritid och egentid är något som florerar just nu och betraktas viktigt att ha. Men frågan är: Har Richard Nordlund någon fritid utöver sin sportaktivitet? – Fritid är ett begrepp som ibland inte existerar för mig. Det är värst under perioden, januari till mars, när båda sporterna har högsäsong gällande träningar och matcher. Mina dagar då är att jag jobbar till 15, åker till fotboll som är mellan klockan 17 och 18.30. Efter det äter jag en smörgås och frukt, sen är det handboll mellan 19.30 och 21. Det blir en sen middag innan läggdags och så är det fyra dagar i veckan. Marcus Wikström Veteranen i sekretariatetPITEÅ. I dryga 30 år har han funnits i Piteå Hockeys sekretariat och genom det skapat ett socialt nätverk han är evigt tacksam för.
– I november var jag och hälsade på Mattias Öhlund i Florida, berättar Malte Holmström, 67, exklusivt för Projekt Paus. Vi ska börja med att räta ut de frågetecken som uppstår när någon från Piteå heter Holmström i efternamn. – De flesta frågar om jag är släkt med Tomas, men det är jag faktiskt inte. Jag känner honom dock mycket väl och har varit och hälsat på honom i Detroit några gånger. En gång fick jag vara med Detroit Red Wings en hel dag och bland annat äta middag tillsammans med laget. Den senaste resan jag gjorde var till Florida i november när jag hälsade på Mattias Öhlund ( Spelar i Tampa Bay i NHL). Jag fick biljetter och matchtröja. Började som båsöppnare Malte har jobbat i Piteås sekretariat sedan tidigt 80-tal då allt började med ett samtal. – Det var min svåger, Birger Sjöberg, som jobbade inom föreningen då som ringde och sa att de behövde någon som öppnade utvisningsbåset under matcherna. Sen dess har jag jobbat mig uppåt och numer organiserar jag så att sekretariatet är bemannat till varje match. Dessutom är jag domarvärd, ser till så att de har fika och kanske mutar dem med en slant också, skojar Malte. Missat fåtalet matcher Under alla dessa år vill han belysa att han bara missat enstaka matcher. Det finns dock en match som han ångrar än i dag att han inte fick uppleva. – Jag har nog bara missat en handfull matcher. Det var en kvalmatch mot AIK för många år sen som jag fortfarande ångrar att jag missade. Jag befann mig i Arvidsjaur på skidsemester men som tur var vann Piteå och gick upp till dåtidens allsvenska. Fastnat för sammanhållningen Att han blivit kvar så länge och jobbat ideellt för Piteå HC hänvisar han kort och gott till alla de sociala band han knutit. – Det är otroligt roligt. Man skojar med varandra och har en varm relation till människor inom föreningen och det ger otroligt mycket glädje. Vi inom sekretariatet har alla varit med länge och delar många härliga minnen med varandra. Vad är tjusningen med spelet hockey? – Farten - och att det händer saker hela tiden. Nu har jag suttit och sett det här Champions League i fotboll i veckan… Jag går upp och kokar fika. Det händer ingenting. Ingen tjusning alls. De får heta Messi och vad de vill. Nada. Varit nära att sluta i 20 år Hur länge han blir kvar i sekretariatet är i nuläget oklart. Han har varit på väg att sluta många gånger tidigare men blivit övertalad att stanna. – På 30 år har jag säkert sagt att det får vara nog i 20, men lik väl blivit kvar. Det här är mitt andra hem och kärleken till sporten är stor. Vi får se helt enkelt, säger pigge 67-åringen Malte Holmström. Richard Hermansson Experten: så fixar du hundhälsningen Hundens hälsning är ett oundvikligt moment i vardagen. De flesta har stött på den bjäbbiga, hetsiga chihuhuan eller den överlyckliga labradoren. Omvänt kan det vara tant Agda som störtar fram till den ängsliga unghunden på promenad.
Hundexperten Curt Blixt ger tips på hur du fixar mötet mellan hund och människa. Salen på Grans Naturbruksskola är fullsatt inför Curt Blixts Piteåbesök. Curt Blixt är lite av en ikon inom hundvärlden. Han har många meriter men specialiteten ligger i mentaltest och mentalbeskrivningar på hundar. Under diskussionen om hundhälsningar får åhörarna se en film på en Rhodesian Ridgeback som analyseras i ett hälsningstest. Det ovana ögat ser en ivrig hund som kränger sig ordentligt för att hälsa på den främmande människan. – Hunden är otrygg. Den hoppar upp och vid något tillfälle ser man att den kryper ihop och backar, kommenterar en elev. – Ja, den är väldigt nyfiken men osäker. Den ställer sig bredvid matte istället. Den verkar inte trivas med att umgås med folk, beteendet handlar mer om att bli sams med främlingen, säger Curt. Överskattad övning Hälsningsträning brukar vara ett av övningsmomenten vid hundkurser. Curt Blixt tycker att momentet är överskattat och osäkra hundar tvingas in i situationer de inte trivs i. – Hjälper man verkligen hunden? Tveksamt. Det handlar mer om att människor tycker det är trevligt med hundar som hälsar, säger Curt. För de ivriga hundar som är ”hälsningstokiga” rekommenderar han att föraren låter hunden gå fram och lukta lite innan man styr upp situationen. Annars riskerar all energi att explodera i hunden. För de hundar som är blygare understryker han vikten av att inte stressa. – Hunden får lösa det i egen takt. Jag ska visa att jag inte är orolig och att jag inte bryr mig om vad hunden gör. Budskapet är att läget är under kontroll, säger Curt. Efter att hunden inspekterat främlingen tar den ett beslut om den vill ha en relation till människan ifråga. Ibland är det önskvärt att man inte bondar med hunden. – Det finns vissa veterinärer som lyckas undgå att bli bitna av hundarna. Detta är för att de inte bildar någon relation till hunden, säger Curt Blixt. Gör rätt från början Hur gör man då för att få hunden att bli så harmonisk som möjligt i hälsningsmomenten? Enligt Curt är det vanligaste misstaget att man börjar försent med träningen. – Fram till fyra månaders ålder har valpen ett öppet system som är lätt att påverka. Ofta börjar man inte forma valpen till en vuxen hund tillräckligt tidigt. De kan bli olydiga och skäller på andra hundar och folk. Han betonar också att det är viktigt att det blir rätt hund från första början. Den som vill ha en familjehund ska leta efter kennlar som avlar med sällskapsinriktning. – Hundens personlighet är till stor del en genetisk komponent. Generellt blir hundar snällare och snällare, de samhällsanpassas, säger Curt Blixt. Josefin Strang Tips! Så inreder du studentlägenhetenInredaren Marina Bergman tipsar hur du får till en bra studiemiljö och hur du i en liten lägenhet kan ta vara på dina kvadratmetrar. Hennes främsta tips är gå på secondhandbutiker för att få det billigast möjliga.
Mia Storm Komonen |
Marina jobbar med personligheten i fokus
Namn: Marina Bergman
Ålder: 39 år Bor: Öjebyn i Piteå Yrke: Inredare, driver företaget Mi-Lo Familj: Sambo, två söner 8 och 10 år och katten Kattis. Favoritinredningspryl: "Böcker, jag gillar dem, de är vackra och går att använda i inredningssyfte." Favoritfärg: Grön, varma naturfärger. Marina Bergman driver företaget Mi-Lo. Hon jobbar bland annat med homestyling, inredning av offentliga miljöer och hjälper privatpersoner att hitta den personliga nischen. Harmoni är en av byggstenarna och det är den känslan hon strävar efter att få fram. – Ibland kan det räcka med att möblera om och ta bort några grejer för att få harmoni. Och man kan också ha massor av grejer, men då är det organiserat kaos. Marina kallar sig själv för retroinredare och hemma hos henne talar inredningen sitt självklara språk. Hennes kreativitet syns direkt man kliver in i hallen. Hon har gjort en hatthylla som passar hennes och familjens behov, tagit bort en skrymmande garderob och tapetserat en vägg i tidningspapper. Byrån med förvaring för barnens vantar och mössor har fått färgglada flätade handtag, så att barnen vet exakt vilken färg som är vems. – Retro är en viss typ av stil. För mig innebär det att man återvinner och att man tar tillvara på det som finns i rummet, man behöver inte köpa helt nytt. Man kan hitta saker på second hand och göra om dem, för mig är det retro. När Marina jobbar försöker hon, oavsett om det är en offentlig verksamhet eller hemma hos en privatperson, att ta fram känslan i rummet. Hon poängterar hur viktigt det är att man känner sig trygg när man kommer in. – Ibland kan man komma in i en lokal och man vet inte vad det är som stör en, då kan det helt enkelt bara vara miljön, och vissa ställen kan man känna att här trivs jag. Man blir oerhört påverkad av miljön, säger hon. Hur får man fram harmoni i ett rum? – Att man tänker efter, att man får en funktion och en färg. Är det en offentlig miljö är det många som ska vara där, och då ska man inte brassa på med färger som blir för starka, speciellt om det är ett personalrum. Man måste komma in där och få lugn och ro. Det viktiga är att prata med de som ska vara där och ha en bra kommunikation med dem. Marina Bergman har alltid varit intresserad av inredning, hon växte upp med hennes mamma och bonuspappa som är konstnärer. Hon har alltid hållit på med hantverk och skapande, och har också gått en konstlinje. – Sedan har man inte haft ekonomin heller, då har det fått bli att man har skapat av ingenting, eller av billigast möjliga på secondhand. Då har man fått tänka efter lite mer innan, och det är det som har varit kul. För hade man haft pengar till att bara köpa massa nytt, ja jag vet inte, säger hon och funderar. Tror du att det är det som gjort dig till den inredare du är idag? – Ja, just det där med ekonomin, det har gjort att jag är retroinredare. Jag brinner mycket för miljön. Jag tycker att vi överkonsumerar, det säger ju lite emot att jag är inredare, att man ska göra om och så, berättar Marina. Förutom att hjälpa privatpersoner och offentliga verksamheter att få en trivsam miljö jobbar hon också med homestyling. Begreppet homestyling innebär att man städar och inreder inför en flytt. Det handlar om känslan, att köparen ska kunna se sig själv i det kommande hemmet. – Här uppe har det inte direkt slagit igenom. Söderut är det mer regel än undantag, det ökar värdet på bostaden. Det gör mycket med första intrycket, man påverkas utan att man vet om det, säger Marina. Jobbet som inredare verkar vara varierande? – Ja, väldigt varierande. Nu håller jag på med ett projekt åt Noliamässan som firar 50 år. Då ska de ha en inspirationsutställning från 60-talet, så just nu hjälper jag och Annika Ruth till, och vi åker runt och söker 60-tals grejer. Företagsnamnet Mi-Lo betyder miljö, logik, harmoni och helhet. Och kvalité är viktigt. När hon hjälper sina kunder önskar hon att de blir så pass nöjda att de ska vara trygga med inredningen och miljön som Marina skapat, och att det inte är något man gör om inom två år. – Därför tycker jag att det är viktigt att inte allt för hårt gå efter modet, då kan man hellre byta färger med accessoarer, så som tavlor, gardiner eller kuddar. Marina bor tillsammans med sin familj i ett hus, där hon också driver sitt företag Mi-Lo. Hon brinner för det hon gör och drömmer om en egen ateljé där hon kan låta materialet få stå framme. Hon visar mig runt och hemmet ger ett intryck av trivsel. Den norska skogskatten Kattis stryker omkring, lägger sig på köksstolen och myser. I tv-hörnan som gränsar till köket finns en röd tråd, naturfärgerna matchar med den virkade filten i glada färger, kuddarna och mattan. I det ljusa lugna köket serverar Marina te i två stora blommiga koppar och på bordet står också ett fat med kakor. Radion står på i bakgrunden och ljuder av de senaste hitsen i kommersiell radio. Genom köksfönstret syns det att våren har kommit och bakom husknuten står växthuset som hon snart kan börja jobba med, lik som med trädgården. – Utemiljöer, det är en stor hobby. Där jobbar jag mycket med andra material än bara växter, så som sten och plattor, berättat hon. Marina har haft sitt företag i två år och det roligaste med hennes yrke tycker hon är att piffa med de sista grejerna i ett rum, att överraska ägarna och att se deras reaktioner när de blir nöjda. Marina tar en tugga av kakan, rör om i sitt te och funderar lite. – Sen tycker jag också att det är väldigt roligt med den här jakten. Eftersom jag jobbar med retro så är det väldigt mycket jakt, jag åker runt i hela Norrbotten och hittar saker. Jag tar inte vad som helst, jag är väldigt noga med varje liten kruka som jag hittar, jag väljer dem med omsorg, säger Marina Bergman. Mia Storm Komonen Träningsupplägg för tre kroppstyper
Josefin Strang
Sista minuten inför beach 2012 – så gör du
Egentligen skulle du ha börjat i mars, men än är det inte försent. Om du bestämmer dig för att göra en sjuveckorssatsning till midsommar har du goda chanser att vara lagom slimmad till sillen och snapsen.
– Det är lätt att tro att man ska göra situps för att få en platt mage, men så slutar det med att man sliter ut nacken istället. Det är svårt att göra rätt själv, säger Camilla Lundberg, verksamhetsansvarig på Korpen i Piteå. Bland frivikterna kränger en tjej upp 50 kilo på skivstången och börjar jobba bänkpress. Träningssalen bakom Camilla Lundberg fylls med träningsglada människor för ett danspass över lunchen. – Folk vill vara i form till midsommar. Nu börjar Sh’Bam, säger Camilla och nickar mot salen. Folk älskar den klassen och den kan ju vara en bra konditionsträning. Ärligt talat är det ju inte så kul att lufsa på löpbandet och vissa hatar spinning. Många är de som upplevt rusningen till gymmet efter nyårslöften och innan sommaren. Ofta riskerar dessa löften att bli kortvariga. – Vanligt är att man går in för hårt, att man svälter sig och är vrålhungrig, sen klappar man ihop efter tre dagar och tänker ALDRIG IGEN. Helkroppsövningar och crossfit Camilla Lundberg menar att en ökning av motion kan leda till att du tappar något kilo och få en yngre kropp. Om även kosten läggs om kan resultatet bli ännu bättre. I konditionsväg rekommenderar hon crossfitinspirerad träning som innebär kortare pass med hög intensitet. På styrkeavdelningen föreslår hon grundläggande helkroppsövningar såsom knäböj, marklyft, frivändningar, chins och dips. – Det är viktigt att komma ihåg att ju större muskelgrupper som arbetar, desto mer energi förbränns, säger Camilla Lundberg. Camilla vill slå ett slag för löpningen som hjälper till med förbränningen och stärker musklerna. Hon passar samtidigt på att spräcka föreställningen om att promenader skulle bränna mer fett än löpning. Bakgrunden till den väl ingrodda myten är helt enkelt statistik som ljuger. – Procentuellt förbränner man ju mer fett när man går. Men i det stora hela bränner du mer kalorier och därmed mer fett om du löper, säger Camilla. Josefin Strang Eldsjälen Tobbe om kollen på sitt lag:
|
Regnig tjejkväll i Piteå!
Hjälper katter hitta hemAntalet hemlösa katter ökar ständigt, men tack vare eldsjälarna i kattföreningen ”Kattakuten” i Norrbotten kan hemlösa katter få den hjälp de behöver.
– Vi älskar katter, och vill att de ska få samma status som hunden, säger Kirsi Myöhänen. Föreningen får ofta larm om hemlösa katter som driver omkring i olika områden. De hör sig för om dess tillstånd och ber om en bild på katten. Genom det sociala nätverket Facebook sprider de sedan beskrivningen i hopp om att kattens ägare ska se det. Är katten mager och tovig, så åker de från föreningen och fångar in katten med hjälp av en fälla, för att sedan kunna undersöka katten. – Innan vi fångar in katten ser vi till att hitta ett stödhem åt den, där den kan bo tillfälligt, vi polisanmäler det hela, och hoppas på att ägaren ska kontakta polisen, gör ingen det så överlåts katten efter 7 dagar till föreningen och det blir då upp till oss att hitta ett permanent boende. Hoppas kunna förändra Föreningen har som målsättning att minska antalet hemlösa katter drastiskt och att kattens status ska höjas. De vaccinerar, chip-märker och kastrerar alla sina katter i förebyggande syfte. – Rymmer en katt efter det så kan den inte föröka sig och skapa fler hemlösa katter, och det förebygger att det blir kattkolonier som i fallet på Hertsön där en man hade en stor mängd katter i sin lägenhet. Sedan kan katten genom chipet med stor sannorlikhet hitta tillbaka till sin ägare. Kirsi berättar att de haft några solskenshistorier. – En del katter har varit borta flera månader och har då kunnat få komma hem genom att de varit just chipmärkta, annars hade det varit väldigt svårt. En slit- och släng vara Anledningen till varför katter har låg status tror Kirsi beror på okunskap om att katter klarar sig helt själva. – Det är en myt att katter klarar sig helt själva, man kan inte släppa ut dem och tro de ska överleva. Katten har blivit en slit- och slängvara, när vissa kan ta med dem till exempelvis sommarstugan och sedan när de åker hem lämna kvar katten. Föreningen har fått se baksidan av den okunskapen. – Vi fick in en katt som var så undernärd att hon inte klarade av omställningen att få näring på djursjukhuset, att hon avled senare. Sedan så var det katten Bass som troligtvis hade druckit metallblandat vatten, när vi skulle raka bort hans toviga päls sprack huden, och han var tvungen att avlivas. Föreningen existrerar genom de människor som på frivillig basis engagerar sig i den, de gåvor de får, och genom försäljningen av katterna och kalendrar. – Drömmen vore att kunna öppna ett katthem, så att vi skulle kunna hjälpa fler katter och ha bättre möjligheter att kunna utvärdera deras hälsotillstånd. Kommunen har ännu inte velat hjälpa oss men vi kämpar vidare, säger Kirsi Myöhänen. Caroline Lundström |
Hon mötte Mikael Wiehe i postkön På lördag har Sara Thuresson konsert på Krokodil, i Piteå. Sara har tidigare samarbetat med Mikael Wiehe och även studerat vid Musikhögskolan här i Piteå.
– Jag skriver texter på svenska. Min musik står i gränslandet mellan pop och visa, med bitar av folkmusik och jazz, säger Sara Thuresson. Hon skrev sina första låtar när hon var sju år, och började tidigt spela piano. I dag är hon 30 år och bestämde för tre år sen att satsa fullt ut på musiken. Sedan ett år tillbaka har hon kunnat livnära sig helt på den. – Jag vill med min musik alltid berätta och säga något, jag inspireras av upplevelser och möten i livet. Hon har samarbetat med Michael Wiehe och har bland annat skrivit text och musik till en duett mellan dem två, låten heter ”Vakna”. – Vi bor nära varandra i Malmö, och använder samma postkontor. En dag stod jag där i kön och han stod bakom mig. Skulle skicka iväg mina skivor och jag bestämde mig för att vända mig om och ge honom ett exemplar. Han blev jätteglad och sa han skulle lyssna på den. Blev entusiastisk En tid senare fick Sara ett mail från honom där han skrev att hon gjort en ”fantastisk skiva” och att han ville samarbeta med henne. – Mikael är en skön personlighet. Han är rak, bestämd och seriöst, och väldigt rolig. Många kan uppfatta honom som lite smådryg, men det är något som är medvetet från hans sida för han är van vid att få som han vill. Sara bor i Malmö men har studerat Arrangemang och Komposition vid Musikhögskolan i Piteå. – Det var en givande tid, där jag lärde mig mycket kring musikskapandet. Träffade många bra människor och det fanns många bra miljöer. Hon är förvånad över att det gått så bra som det gjort, i och med att musikbranschen är så pass tuff. Hon fick kontrakt med ett litet bolag, Zebra Art Records, för att göra skivan “Jag säger nu” hösten 2010. Idag står hon helt själv och står i valet kring nästa steg i karriären. Caroline Lundström |
Nattvisning av The Avengers i kväll Samuel L. Jackson har en ögonlapp och stirrar intensivt ut ur postern. Väggarna utanför biosalongen är fylld med merchandise inför nattpremiären av The Avengers.
– Om det är pappfigurer till barnfilmer brukar jag ge dem till förskolor och sånt. Men de här är så snygga att jag behåller dem själv, säger Bio3ans ägare Stefan Gustafsson. För den som inte är Marvelentusiast kan The Avengers verka svårsmält. Superhjältarna som vi känner igen från andra filmer har nu kokats ihop, vilket leder till ett team beståendes av bland annat Iron Man och Hulken. Superhjältarna ifråga ska motarbeta skurken Loke. Redan i de första minuterna av filmen ger Loke vår käre Stellan Skarsgård en jobbig runda. Stellan är bara en av skådisarna ur det stjärnströssel som utgör rollbesättningen. Filmen har en budget på drygt 220 miljoner dollar och de miljontals fansen har fått hintar om The Avengers i tidigare hjältefilmer. – De har byggt upp förväntningarna på ett professionellt sätt. Gillar man action och vill se en film som faktiskt är gjord för 3D är det här bra, säger Stefan Gustafsson. Taggad publik Piteås biograf är sällsynt entusiastisk när det kommer till nattvisningar. Både Luleå och Skellefteås biosalonger väntar till fredagskvällen med att visa filmen. I Piteå har hittills 140 personer förhandsbokat en biostol inför The Avengers, som visas prick 00:01. – Folk hörde faktiskt av sig om nattvisningen när jag inte ens offentliggjort att det skulle bli någon. För mig är dygnet ett begrepp på 24 timmar, jag tar mig friheten att visa filmen, säger Stefan. Eftersom Sverige ligger före i tidzonen får svenskarna se filmen före amerikanarna. Detta gör att Piteåborna blir en av de första att få se den hypade filmen. Nattpremiärerna i Piteå undvaras till storfilmer med målgruppen ungdomar, exempel på detta är Harry Potter och Twilightfilmerna. – Det blir en helt annan atmosfär och känsla, det är en uppsluppen stämning, folk jublar och är lyriska. Själv får man mycket cred och jag tycker det är kul att träffa filmens fans, säger Stefan. All-in på 3D Maskinrummen bakom salongerna är varma, trånga och har en hemtrevlig blandning. I de trånga rummen samsas gamla ihoprullade affischer med lådor, skärmar, fläktar och svarta filmrullar på en meter i diameter. Nattens storfilm har levererats i en hårddisk, enbart 3D-versionen ensam upptar 118 gigabyte. – 3D-systemet kräver mycket ljus, det blir snabbt varmt. Håller man i den här när filmen har gått ett tag så bränner man sig, säger Stefan Gustafsson och pekar på projektorn. Stefan Gustafsson förälskade sig i 3D under en visning av Avatar. Sedan dess har han storsatsat på 3D i sin salong. När det vankas biotittande för egen räkning sitter han alltid på rad fem plats 69, helt ensam i den stora salongen. – Inget dåligt hemmabiosystem, kommenterar han. Inför midnattsvisningen rekommenderar Stefan Gustafsson ett 3D-format. – Det är en skithäftig upplevelse, det blir mer närvaro, man kan ta på grejerna, det blir ett mer djup i filmen. Har man ett synfel kan man säga till i kassan och se trailern i 3D, funkar det inte kan man byta till 2D-salongen, lovar han. Josefin Strang |
Stjärnbesök i Piteå
Mannen, myten, legenden, Patrik Sjöberg, känd för att vara förste man över 2,42 meter men också för sina avslöjanden i boken Det du inte såg som släpptes i april förra året. Efter sin föreläsning i Piteå i går fick Projekt Paus en exklusiv intervju med stjärnan.
I sin bok beskriver Patrik hur han i tidig ålder fick utstå sexuella övergrepp från sin tränare Viljo Nousiainen. Fram till dess att boken skrevs var det ingen som kände till vad som skett mellan Patrik och Viljo. Under föreläsningen pratade du om hur det var som en slags terapi att prata med Markus (Lutterman). Hur var det att komma igång med skrivandet av boken? – Folk säger att jag använde en spökskrivare, det är en sanning med modifikation. Jag hade boken redan i huvudet. Sen var det just bara att hitta kommunikationen med Markus. Till slut fick han skriva exakt så som jag pratade och det var skitjobbigt i början att faktiskt prata med en okänd person. Han hade skrivit en bok precis innan som hette Utsatt. Så han hade ganska mycket erfarenhet av just det här. Det underlättade, han hade lite mer förståelse. När föddes den första tanken om att berätta vad som hänt? – Det var nog när min dotter föddes. Då började jag tänka att om det skulle hända min dotter, hur hade jag reagerat? Hur kan man belysa ett sådant här problem? Vad var målet med att skriva den här boken? – Först var det att berätta men sen kom vi på att det här förmodligen kommer att hjälpa någon, eller några. När boken släpptes så märkte vi att det var väldigt många som ville prata om detta, som inte hade haft möjlighet eller inte visste hur man skulle göra. Så det satte igång någonting. Känns det som att detta är rätt väg att gå? – Ja, jag håller ju på med mycket andra grejer också i och för sig. Men det känns givande att förmedla någonting och kanske då hjälpa någon eller några. Det känns jätteskönt. Emma Hansen |
Bubbe halvvägs till målet
|
Miljövänligt sätt att förnya garderobenPå drygt 60 platser runt om i Sverige var det i lördags stor klädbytardag som anordnades av Naturskyddsföreningen. Moa Nilsson är en av arrangörerna och medlem i Naturskyddsföreningen i Piteå, hon berättar varför klädbytardagen anordnas.
– För att visa på att det finns enkla sätt att förnya sin garderob på ett kul och miljövänligt sätt, säger Moa Nilsson. Både unga och äldre kom till klädbytardagen på Piteå Museum i lördags för att lämna in plagg som de själva inte har användning av. Besökarna fick en bytesbricka som visar att man lämnat in kläder och därmed också fick ta med sig kläder därifrån. – Det är tredje gången som Naturskyddsföreningen ordnar en klädbytardag, men i Piteå har vi haft det även vid andra tillfällen, till exempel när det var tjejkväll på stan, säger Moa. Nytt för i år var syhörnan där två symaskiner fanns för att designa om kläder som man bytt till sig. Ett sätt att förnya och göra om plagg för att ge dem nytt liv. Varför tycker du att det är viktigt med secondhand? – Det är ett miljövänligt sätt att få nya kläder, man får 20 secondhand plagg på ett nytt. Det är egentligen inte mängden som är viktig, det beror på vad man köper. Men beroende på vilka kläder jag köper har de olika miljöbelastning och att byta till sig ett kilo kläder per år gör stor skillnad, berättar Moa. Ökat intresse En av besökarnaär Ethel Caven som var på klädbytardagen för första gången. Hon brukar gå på secondhand och har tidigare bytt kläder tillsammans med vänner. Vad tycker du om klädbytardagen? – Det är fantastiskt, mer sånt här vill vi ha. Det är perfekt att ge bort något man själv inte vill ha och samtidigt få något tillbaka. Man kan fynda, säger Ethel. Kommer du fortsätta att gå? – Ja, absolut. Jag brukar gå på second hand, men det här är som ett komplement. Det är en god gärning för miljön, ekonomin, världen, klimatet och för alla, säger Ethel Caven. Moa berättar att intresset ökat. Det märks eftersom de tidigare kunde känna igen de som kom, men nu är det större spridning när det gäller vilka som kommer till klädbytardagarna, vilket hon tycker är roligt. – Det är viktigt att visa på den bredd vi har, det är inte bara skogskamp vi håller på med, utan det är mycket annat. Allt som får folk att uppmärksamma miljöfrågan i allmänhet är viktigt, säger Moa Nilsson. Mia Storm Komonen |
Dansföreställning med känslor i fokus
Marie Tuvesson är upphovsmakaren till dansföreställningen ”Efteråt”. Ikväll bjuds publik in till Black box på Acusticum i Piteå.
– Jag hoppas föreställningen ska tala till publiken utan att skriva på näsan, säger Marie Tuvesson. I föreställningen har Marie valt att blanda två dansstilar. Hip hop och modern. – Den handlar om de olika stadierna efter att man gått igenom något jobbigt och slagits mot marken. Om kampen att ta sig upp igen men ärrad av det man gått igenom. Uppsättningen av dansare består av Marie själv, Kristin Olsson och Liv Trulsson. Marie har tidigare jobbat med Kristin. För att hitta den tredje dansaren hade Marie en hemlig audition. – Jag smög mig in på danslärarettornas repetition, såg Liv och tänkte att henne måste jag ha. Specialskriven musik Marie är koreograf för föreställningen, som är ett skolprojekt och för musiken står Markus Sebastian. – Jag hörde honom göra ett skönt beat på en nattklubb, och tänkte herregud vad bra han är. De har jobbat på det sättet att Marie skapat scener åt Markus, gett honom olika känslor att inspireras av i skapandet av musiken. – Jag känner att jag valt rätt personer till min föreställning, de är oerhört ambitiösa och entusiastiska. Lär ungdomar dansa Marie blev intresserad av dans som 16 åring, upptäckte streetdance och började tidigt undervisa. Idag går hon tredje året på danslärarutbildningen vid Luleå tekniska universitet. Hon tycker nästan det är roligare att få lära ut än att själv dansa och tycker om att jobba med ungdomar. – Om man har kunskap om något tycker jag inte man ska hålla på det själv utan sprida det till andra. Caroline Lundström |