”Är det inte roligt nu, kommer det aldrig bli roligt”
Loney Dear beskriver sin musik som en blandning av jazz, klassiskt och pop. Hittills har han spelat alla instrument själv på sina skivor och på solokonserterna spelar han orgel med fötterna och gitarr med händerna.
– Det jag tror att jag har är en stor förståelse för musiken, och då är det ganska lätt att spela instrument, berättar Emil Svanängen. År 2003 släppte Emil sitt första självutgivna studioalbum, och de tre efterföljande gav han också ut på egen hand. Artistnamnet Loney Dear uppkom i samband med att Emil Svanängen från början gjorde allting själv. – Lonely som i ensamvarg eller som i ensam. Och på sistone har jag känt att det passat ganska bra ändå, särskilt när jag spelat solokonserter, berättar han. Har du alltid hållit på med musik, var det din dröm när du var barn? – Ja, jag börjar tro det nu. Det har alltid varit mitt drömjobb, men jag har inte alltid trott att jag skulle göra det. Jag har nog tänkt väldigt mycket på det livet och jag vet att jag har pratat mycket med mina föräldrar om det. Det är ett ganska konstigt liv, på många sätt. Oavsett vilken väg man väljer. Lever du din dröm? – Ja, absolut. Jag tänkte nog inte på hur det skulle vara. Men på ett sätt önskar jag nog att jag var jazzmusiker istället. Att konserten var det viktiga. Jag slits lite mellan att jag känner att jag slösar bort min tid när jag är ute och spelar, för då är jag inte hemma och jobbar med musiken. När Projekt Paus träffar Emil Svanängen på Acusticum är det bara få timmar kvar till konserten. Med en randig kaffemugg i handen berättar han hur kontrastrikt turnélivet är. – Ibland är det väldigt roligt, ibland är det väldigt jobbigt. Så det är stora upp –och ner hopp. Ibland är det väldigt bråttom och ibland finns det hur mycket tid som helst, säger han. Loney Dear kom till Piteå direkt från Spanien och sin Europaturné. Han spelade den 19 maj i Black Box på Acusticum. Turnéschemat domineras av spelningar i Europa och USA. På frågan om hur det känns att vara stor med sin musik svarar Emil att han inte är så stor, men att han reser långa sträckor. Det roligaste med turnéerna är att träffa människor och att få spela sin musik. Emil poängterar hur viktigt det är att tycka om det man gör, och att det är en utmaning att förstå det. – Det är ingen mening att vänta på något som ska hända sen, för det kommer aldrig att hända. Är det inte roligt nu, kommer det aldrig att bli roligt, tror jag. Sen går det att vända på det, ibland är det pest och jätteroligt nästa dag, men det är ett annat plan. Jag försöker nu att hitta ett sätt att spela musik och turnera på som gör att jag är tacksam för den dagen som kommer, istället för att hata den. Det går att göra väldigt lätt, om man gör fel. Hur gör man fel? – Spelar på halvstora rockklubbar med tråkiga scener, man åker till tråkiga städer, som Boston eller Leeds. Eller en rockklubb i Linköping. Det är nog det tråkigaste jag kan tänka mig. Över huvudtaget rockklubbar är väldigt trist, berättar han och skrattar till. Kyrkor är däremot en plats som Emil uppskattar och som han har spelat mycket i den senaste tiden. Han menar att de fungerar bra även om de inte är många människor där. Dessutom tycker han att det ekar fint. – Jag känner mig ganska otrygg när jag är ute och reser, så jag tycker det är ganska skönt med kyrkor. Det finns något definitivt orockigt med kyrkor. Jag känner en hemmakänsla där på något vis, säger han. Emil Svanängen är klädd i mörka jeans, ljusblå jeansskjorta och bruna skinnskor. Han svarar ödmjukt på frågorna och upplevs som en glad och trevlig person när vi sitter och pratar i foajén. Vad är ditt signum som artist? – Tråkig på ytan, rolig inuti. Jag menar inte på det ytliga sättet, jag har den bilden av mig själv. Jag tror att den är ganska sann. Musiken verkar som att den är ganska slätstruken när man börjar lyssna på den, och sedan när man verkligen börjar lyssna, tycker man om det jättemycket istället, berättar han. Vad hade du för inspirationskälla till ditt senaste album, Hall Music? – Jag lyssnade mycket på kammarmusik. Jag fattade efter ett tag att jag hade lyssnat på musik som bara hände i ett rum, antingen om det är en orkester eller en jazzgrupp. Jag märkte det att det var musik på skiva som spelades in live, musik som inte går att spela in på något annat sätt än live. På den musiken lägger man inte på saker. Min musik handlar hittills bara om att man lägger på saker och jobbar med det i tiden. Medan då orkestermusik eller jazzmusik alltid spelas in. Nu trycker vi, nu börjar vi spela in och nu slutar vi att spela in. När man spelat färdigt är låten klar, berättar Emil. När det gäller låttexterna säger han att de handlar om riktiga personer, fantasier och drömmar. Och han väljer att utgå ifrån sig själv när han skriver. – Men jag hoppas väl kunna börja ljuga ihop lite berättelser i alla fall. Det var inte min dröm från början att bli textförfattare, men nu har jag börjat tycka om det och det är väldigt spännande, säger Emil Svanängen, Loney Dear. Mia Storm Komonen |
"Rolig, elak och underhållande"Film: The Dictator
Genre: Komedi Skådespelare: Sacha Baron Cohen, Ben Kingsley, Anna Faris med flera Regi: Larry Charles Betyg: 3 av 5 Sacha Baron Cohen fortsätter med sin speciella humor och stil. Undertecknad har haft svårt för denne man och hans humor, men förutsättningar var bra denna gång. Sacha Baron Cohen spelar diktatorn Aladeen, i det afrikanska landet Waadeya. |
Diktatorn Aladeen är en man som verkligen får allt han vill, och gör vad han vill. Han skickar människor till avrättning, med en halshuggningsgest, för de mest triviala händelser. Om någon står i vägen för honom, om en person ifrågasätter hans tankesätt med mera.
En dag blir Aladeen kallad för att svara inför FN angående sitt kärnkraftprogram. På plats i USA blir han kidnappad för att bli mördad men undkommer med livet i behåll, men han förlorar sitt kära skägg. Han fortsätter att vara sig själv även om ingen längre känner igen honom. Rasistiska, nedvärderande och råa skämt är vardagsmat i filmen, det gäller att ta filmen för vad den är. En komedi med mycket skämt om araber, diktatorer och feminister med mera. Vissa skämt passar och förgyller medans andra förstör stämningen |
i filmen, till exempel när Aladeen träffar feministen Zoey, spelad av Anna Faris, och lägger kommentarer angående hennes lukt och äckliga armhålor.
Sasha Baron Cohen passar in suveränt som en diktator med inget förnuft eller hyfs. Det blir lättare att ta filmen till sig när huvudfiguren ser ut som ett skämt. För att se filmen behövs det att gå in med rätta ögon och inte bli förolämpad på något sätt, för då är den rolig, elak och underhållande. Ett exempel för att se om filmen är för dig: Aladeen förlöser ett barn i en affär, och ser att barnet är en flicka och utbrister: Dåliga nyheter, det är en flicka. Var är skräpkorgen? Marcus Wikström |
Carolina Wallin Pérez är nu ute på turné med egetskrivet material. Foto: Caroline Lundström
Återvänder till Piteå med egenskrivna låtarIkväll uppträder Carolina Wallin Pérez på Acusticum i Piteå. Med sig har hon en helt ny samling låtar från hennes skiva ”Där vi en gång var” som släpptes i dagarna.
– Att äntligen släppa egenskrivna låtar känns läskigt men spännande, säger Carolina Wallin Pérez. Carolina gjorde sig ett namn genom att tolka låtar av bandet Kent. Skivan ”Pärlor och svin” spelade hon in i deras studio men har aldrig träffat bandet personligen. – De skrev om min skiva på deras hemsida för att tipsat folk om den. Sedan nu inför min nya skiva hade de skrivit och tipsat om releasefesten. Det borde innebära att de uppskattar det jag gör. Hennes nya skiva heter ”Där vi en gång var” och är Carolinas andra skiva men den första med egenskrivet material. Hittills har två singlar släppts från den, ”Baby” och ”Sanningen”. – Det är en extremt skön och fin känsla när man får sin skiva i handen för första gången, det är magiskt. Men läskigt just för här lägger jag den i din hand, och du får stampa på den, men det kan man ju inte göra något åt, man får se hur den tas emot. ”CD-skivan är inte död” Musikbranschen förändras hela tiden, och det gäller att som musiker att hänga med i svängarna. Något som påverkat musikbranschen är att människor väljer att ladda ner musik gratis, olagligt. Carolina tycker att man ska stödja musikbranschen och inte ladda ner musik illegalt. – Det är tragiskt att fildelning drabbar musikbranschen och närliggande branscher med, det är synd att folk tycker kultur ska vara gratis. Det är extremt mycket jobb bakom, jag tror inte folk förstår att den här lilla plastbiten du har i din hand, hur mycket arbete, timmar och människor som är involverade och hur mycket själ det är i den. Då att sno den, det är som att gå och sno mjölk hos bonden. Men Carolina använder ibland musiktjänsten Spotify för att lyssna på musik. – Det genererar ju inte mycket pengar, men det är ett bra alternativ. Men jag köper inte lika mycket skivor nu som tidigare, så på ett sätt är jag min egen bov men å andra sidan måste man inse att världen är på väg att förändras så man får hitta nya kanaler och nya sätt med allting. Tredje gången i Piteå Carolinas låtar handlar ofta om kärlek och om händelser i hennes liv. – Livet handlar ju ganska mycket om kärlek på olika sätt, inte bara om parrelationer utan om olika relationer. Sedan drar jag melodiskt mer och mer mot pop hållet och jag har fått höra att man kan höra jazzinfluenser. Hon har tidigare spelat i träkyrkan på ”Piteå dansar och ler” och även på Acusticum. – Det känns skitkul att vara i Piteå. Det känns som man säger det bara för man är här, men det är verkligen så. Man blir alltid så väl omhändertagen här. Caroline Lundström Ljudverk bjuder in till semester
På Galleri Syster på Kronans kulturverkstad (KKV) i Luleå, kan besökare åka på en 20 minuter lång semester genom ljudverket Jag åker på semester nu. Verket har skapats av konstnären Sofia Breimo.
– Det är en ljudguidning, publiken får låna en ipod och ett par hörlurar, och sedan gå iväg från gallerirummet, säger Sofia Breimo. Genom de inspelade ljudet får besökaren instruktioner hur man ska göra under den 20 minuter långa verket. – Det handlar om det här fenomenet att när vi ska åka på semester ska vi rena själen på en vecka. Komma tillbaka till nuet och hitta oss själva. Jag har tagit det ett steg till, på 20 minuter ska vi vara på semester, säger hon med glimten i ögat. Sofia har inspirerats av internationella konstnärer som jobbar inom teater och performance art, som håller på med ljudguidningar. – Jag tycker den här interaktionen är en jättespännande form. Verket grundar mycket i mindfullness, att hitta nuet. – Jag jobbar hela tiden själv med att hitta det, och tycker det är jätteviktigt att försöka göra det. Förhoppningar – Jag hoppas att besökarna känner sig upplyfta över att ha fått interagera, och att de kommer tänka till över sin stress eller icke stress i vardagen. Mest ser jag det som en lekfull stund där de blir utmanade, säger Sofia Breimo. Under en månad har Sofia jobbat med sitt ljudverk som ett residens på Galleri Syster, det innebär att galleriet finanserar så att Sofia har möjlighet att skapa sitt verk, med material, lokaler och verkstäder. Ljudverket kommer finnas tillgängligt fram till 18 maj. Caroline Lundström |
Florence Peake är danskonstnär. Foto: Caroline Lundström
Hår är på tapeten!
Var: Nordanå, Skellefteå museum.
När: 4 mars – 6 maj Betyg: 4 av 5 Skellefteå museum har haft utställningen ”Allt hänger på HÅRET” sedan 4 mars och den avslutas 6 maj.Utställningen ska spegla hårets betydelse i dag och genom historien. ”Vi människor har aldrig fixat och tricksat så mycket med håret som vi gör idag. Inga färgnyanser är omöjliga att få fram, man klipper kort eller förlänger, gör krusigt eller rakt, skapar dreadlocks eller rakar kalt. Och sen finns de som väljer att skyla håret helt och hållet.” Det är introduktionen från Skellefteå museums hemsida angående utställningen. Utställning består av två stora rum där gammalt möter nytt i en spännande blandning med uppställda väggar och väggar prydda med bilder i samma tema. Det är varierat med stationer, gammal utrustning och moderna bilder. Det är roligt att strosa omkring och man tar sig tid att titta på allt. Det finns texter på nästan varenda vägg och texterna är om historik, frisöryrket, kända frisyrer och gammal skrock med mera. En av texterna lyder: Lössläppt kvinna betydde bokstavligen en kvinna med lössläppt hår. Tiderna förändras. En vägg är fylld med bilder av kvinnor som har haft cancer, som även berättar vad håret betydde för dem. Det är starka berättelser som visar att hår betyder något. Det är mest fokus på kvinnorna och deras hår men männen är inte bortglömda utan är representerade i alla fall. För de nostalgiska finns det en gammal frisörsalong med flera verktyg och apparater från sin tid. Det hela är professionellt ihopsatt och påminner mycket om gamla tider. Det finns någonting för de kreativa också, det finns en station med två dockhuvuden som alla besökare får frisera och prova nya frisyrer på. Pojken min sprang direkt dit och började frisera. Jag lärde mig någonting nytt den dagen i alla fall. Marcus Wikström |
Hon mötte Mikael Wiehe i postkön På lördag har Sara Thuresson konsert på Krokodil, i Piteå. Sara har tidigare samarbetat med Mikael Wiehe och även studerat vid Musikhögskolan här i Piteå.
– Jag skriver texter på svenska. Min musik står i gränslandet mellan pop och visa, med bitar av folkmusik och jazz, säger Sara Thuresson. Hon skrev sina första låtar när hon var sju år, och började tidigt spela piano. I dag är hon 30 år och bestämde för tre år sen att satsa fullt ut på musiken. Sedan ett år tillbaka har hon kunnat livnära sig helt på den. – Jag vill med min musik alltid berätta och säga något, jag inspireras av upplevelser och möten i livet. Hon har samarbetat med Mikael Wiehe och har bland annat skrivit text och musik till en duett mellan dem två, låten heter ”Vakna”. – Vi bor nära varandra i Malmö, och använder samma postkontor. En dag stod jag där i kön och han stod bakom mig. Skulle skicka iväg mina skivor och jag bestämde mig för att vända mig om och ge honom ett exemplar. Han blev jätteglad och sa han skulle lyssna på den. Blev entusiastisk En tid senare fick Sara ett mail från honom där han skrev att hon gjort en ”fantastisk skiva” och att han ville samarbeta med henne. – Mikael är en skön personlighet. Han är rak, bestämd och seriöst, och väldigt rolig. Många kan uppfatta honom som lite smådryg, men det är något som är medvetet från hans sida för han är van vid att få som han vill. Sara bor i Malmö men har studerat Arrangemang och Komposition vid Musikhögskolan i Piteå. – Det var en givande tid, där jag lärde mig mycket kring musikskapandet. Träffade många bra människor och det fanns många bra miljöer. Hon är förvånad över att det gått så bra som det gjort, i och med att musikbranschen är så pass tuff. Hon fick kontrakt med ett litet bolag, Zebra Art Records, för att göra skivan “Jag säger nu” hösten 2010. Idag står hon helt själv och står i valet kring nästa steg i karriären. Caroline Lundström |
Självbetitlade bandet fixade fullsatt
Band: Stistrup
Genre: Pop/rock Var: Black box, Acusticum, Piteå När: 13 mars 201 Betyg: 4 av 5 I fredags höll Stefan Stistrup konsert med sitt band Stistrup. Stefan har tidigare uppträtt solo men har nu tagit ett steg till och bildat band. Black box på Acusticum hade fullsatt läktare kvällen till ära, till den grad att många satt framför på golvet. – Det blir sällan att jag sätter mig ner för att skriva musik, musiken kommer till av sig själv när jag sätter mig ner och spelar, säger Stefan i mellansnacket. Bandet Stistrup skapar lekfullt snygga ljudvärldar i lokalen, och man slits med i känslorna hos låtarna. Musiken får mig bitvis att tänka på den amerikanska singer/songwritern Sufjan Stevens lekfulla melodier. Men Stefan själv påpekar att det säkert hörs att han lyssnar mycket på jazztrion Esbjörn Svensson Trio. Texterna är igenkännande. Hans låt “Circles” handlar om att man gång på gång går på samma klyscha, och går i cirklar i livet och gör samma misstag om och om igen. I slutet lämnar bandet scenen. Kvar blir Hampus Sjöstedt vid trummorna och vi vaggas med trumslagen. Sedan kommer bandet upp på scenen igen för en avslutslåt, då har alla blivit Stefan Stistrup med hans ansikte som mask. När musiken tystnar är tanken som slår mig att jag hade velat höra mer, jag hade velat att konserten var en stund längre. På ett positivt sätt känner jag mig inte nöjd och ser fram emot nästa spelning. Caroline Lundström Eldsjäl - en kväll av inspiration
Den 19 april kommer Black box på Acusticum i Piteå byta skepnad, och åskådarna kommer få kliva in i ny värld. Det är Lina Larsdotter som har sammanfogat tolv musiker med tolv
konstnärer för att skapa en kväll utöver det vanliga. − Jag vill skapa något som är större än en vanlig konsert, säger Lina Larsdotter. ”Eldsjäl” heter projektet, som Lina beskriver som ett drömprojekt. Hon har alltid skrivit mycket musik, och uppträtt med den. Men denna gång ville hon göra något större. Hon vill skapa ett arrangemang som har en helhet, mer än att bara vara en konsert man går till, lyssnar och lämnar. En kväll där åskådarna får se, höra och känna. Hon hoppas på att det ska komma mycket folk, att de ska kliva in i helt annan värld, sedan kliva ut och vara inspirerade. − Det här är en dröm jag velat förverkliga, och jag tar nu chansen att göra det. Utanför skolan skulle det aldrig vara möjligt i och med att det skulle kosta enorma pengar att sammanfoga alla dessa människor. Arrangemanget består till större delen av människor inom Luleå tekniska universitet, men även konstnärer/musiker utifrån. 12 låtar, 12 musiker, 12 konstnärer. En utmaning Det är första gången som Lina gör en större produktion och det har varit enligt henne mycket lärorikt. − Jag har blivit en sorts mellanhand, den person som alla frågar om allt möjligt. Om många saker som jag inte kunnat svara på. Det har varit mycket organisatoriskt, och man upptäcker hela tiden nya saker som behöver ordnas. En av grundpelarna i projektet har varit att alla ska få göra ett bra jobb, och att det ska finnas en konstnärlig frihet i skapandet. Konstnärerna har fått en text och låts längd, med det kravet att deras verk ska kunna visas på en bildskärm. Musiken har arrangerats av ett grundband på fem personer, som sedan växt. − Det ska bli mycket intressant att uppleva slutresultatet, jag är helt övertygad om att det kommer bli fantastiskt, säger Lina Larsdotter. Caroline Lundström En stor röst i litet format
Artist: Mikaela Stridbeck + band
Var: Krokodil, Piteå När: 31 mars 2012 Betyg: 3 av 5 I lördags uppträdde Mikaela Stridbeck med band på kulturcafét Krokodil i Piteå. Mikaela har man kunnat följa i TV4:s The Voice, en musiktävling där fokuset varit att hitta bra röster. Det är något hon har, en stark och vacker röst. Konsertens tema tycktes vara kärlek. Hennes pojkvän återfinns i bandet och de gånger Mikaela ska sjunga en låt som handlar misslyckad kärlek, dras det små skämt och Mikaela förtydligar att det inte handlar om honom. Det är en mysig konsert och man slås av den talang hon besitter, hon är även en mycket bra textförfattare. Ibland blir det dock för mysigt, och jag hade velat känna lite mer av allvaret i hennes låtar, som ibland försvinner i ett leende. Jag hoppas att Mikaela spelar in sin musik och fortsätter med den, för den är en fröjd för örat. Caroline Lundström Ternheim levererade musikalisk magi
Artist: Anna Ternheim
Genre: Singer/songwriter Var: Kulturens Hus, Luleå När: 31 mars 2012 Aktuell: med skivan ”The Night Visitor” Betyg: 5 av 5 Scenen i stora salen på Kulturens Hus har inretts i mysig retrostil. På scen finns Annas många gitarrer, några mikrofoner, en kontrabas, ett piano och förutom det finns också möbler. En mörkbrun skinnfåtölj, mörkröda persiska mattor, en trearmad ljuskandelaber och en stor tavla med guldfärgad ram runt omslaget från senaste skivan The Night Visitor ger en inbjudande känsla direkt från start och bildar en helhet som passar musiken perfekt. På första raden längst fram kändes det som om jag var inbjuden till Annas vardagsrum för att få låtarna spelade till mig. Men hon har integritet, mörkklädd står hon i mörkret, svagt upplyst och spelar sina låtar. Men det är så de bör spelas. Hennes image och hennes musik går hand i hand. 44:e spelningen Med sitt skickliga fingerspel på gitarren mjukstartar hon turnéns sista spelning med låten Solitary move från senaste plattan. Och förutom jublet från publiken när hon äntrade scenen var salen näst intill knäpptyst. Det är en hängiven publik som tagit sig till kvällens ”nakna”, akustiska spelning och publiken satt som på nålar. Anna berättar att det tog lång tid att skriva The Night Visitor, en platta med inslag av country, som hon producerat i Nashville tillsammans med countrymusikern Dave Ferguson, som också varit med på Annas turné. Efter några låtar klev han in och satte sig i skinnfåtöljen, därefter tog han tag i kontrabasen och de spelade några låtar tillsammans. Konserten varvades med fantastiska duetter och med både nya och gamla låtar. Anna berättar en anekdot från turnén, då ett fan sagt till henne att hon skriver ”happy sad songs”, och jag är villig att hålla med denna person. Trots mörker, mystik och vemod finns glädjen där. Efter kvällens sista låt får hon stående ovationer och kommer sen in på scen igen, visar sin tacksamhet och ger slängkyssar till publiken. Som allra sista låt spelar hon My Secret, som sedan övergår till Better be, båda från debutalbumet Somebody outside. Jag blir trollbunden av hennes magi och när jag lämnar salen känner jag ett stilla lugn. Med glädje undrar jag vad Anna Ternheim kommer att skapa härnäst. Mia Storm Komonen I mötet med människor föds hans skapande
LULEÅ
I en månads tid har konstnären Kimbal Quist Bumstead, bott och skapat i en källarlägenhet på Skomakargatan 42 i Luleå. På fredag gör han ett slutuppträdande baserat på människorna han mött under tiden i Luleå och bjuder in allmänheten för ett avslut. ‒ Jag har undersökt vad ”hem” betyder för olika människor, är hem en plats där man förvarar sina saker, eller är det något större än så. Under månadens gång har konstnären haft två konstworkshops och sedan även bjudit in människor en och en för en alldeles egen kväll tillsammans med honom för samtal och skapande. De historier som människorna han mött berättat har han dokumenterat för att sedan skriva på lägenhetsväggarna och golven, men också spelat in, för att sedan använda i sitt slutgiltiga uppträdande på fredag. Hela lägenheten har han klätt i brunt skyddpapper, sådant papper man sätter upp för att skydda golven när man målar väggar. ‒ Jag har gjort det för att göra det till en plats där jag är tillfälligt, en plats som inte ser ut som ett vanligt hem, utan en plats där jag är för att skapa. Den som står bakom Kimbals vistelse i Luleå är Johannes Blomqvist som driver PAiN, en Performance Art plattform i Norrbotten för performancekonstnärer. Performance art är en uppträdande konstform. ‒ Jag har haft fria händer, vår överenskommelse var att jag skulle göra något i och rörande lägenheten jag har bott i, säger Kimbal. Liftat från London Vistelsen i Luleå är en del av ett större projekt kallat “Diagonally Backwards, Upwards and Down: Hitchhiking a Triangle Through Europe” vilket går ut på att han liftar för att ta sig dit han vill, och för att träffa olika människor och höra deras historier. Det började när han liftade från Grekland till London. Nu har han liftat från London till Luleå. Resan fortsätter vidare upp mot Nordkap och sedan vidare. Han reser i linjer för att skapa en triangel genom Europa. ‒ Jag fascineras av att gå från att ha kontroll till att inte ha det. När man sätter sig i en bil med en okänd människa, så är det den människan som har kontroll, för jag blir beroende av den personen för att ta mig vidare i mitt resande. Kimbals skapande baseras väldigt ofta på människor, och relationer där emellan. Helst använder han inte namnet Performance Art på det han håller på med. Det är ett sådant laddat begrepp och han vill inte att människor ska få fel uppfattning. ‒ En man besökte mig här i lägenheten, han var nyfiken på vad Performance Art är för han ville förstå det hela, för just då innan han mött mig så trodde han det mest bestod av blod och bröllopsklänningar. Men det kan ju vara så mycket mer. Om att lämna Uppträdandet på fredag bär namnet ”I live in a house made of paper next to a frozen sea” ‒ ”Jag bor i ett hus av papper bredvid ett fruset hav”. Namnet baseras på illusionen av ett tillfälligt hem, som nu bokstavligen är klätt i papper, och lägenheten ligger nära det frusna havet. ‒ Där på andra sidan havet ligger mitt ”riktiga” hem, men vad är ett hem, det är det jag vill undersöka. För mig handlar det här uppträdandet även om att lämna, fly och fortsätta resan. Summera det som varit och sedan bege sig ut på vägarna igen, säger Kimbal Quist Bumstead. Caroline Lundström |