|
Sluta blunda Flertalet barn växer upp i otrygghet i skolan. Barn som lär sig snabbt att anpassa sig efter sina plågoandar. Det gäller att som vuxen se dessa barn och hjälpa dem tidigt. Caroline Lundström |
Det lika gammalmodiga som felaktiga vägrar upphöra
Läser ni, eller åtminstone skummar, igenom någon sportsajt eller kvällstidnings sportbilaga på någorlunda regelbunden basis har ni garanterat sprungit på ordet ”proffs” någon gång. Ni vet, det där ordet som förr i tiden var så otroligt pricksäkert och användbart på våra svenska idrottare som flyttat utomlands för att utöva sin sport som försörjning.
Går vi in på internet och googlar ”proffs” hittar vi följande från Wikipedia: Begreppet härstammar från latinets professio, som betyder uppgift, yrke. En definition är att proffs har kontrakt om att de ska få pengar för sitt idrottande och inte bara ersättning för resor och material med mera. Ni är med så långt? Nu gasar vi. Där vi står i dag, 2012, skriver våra svenska sportjournalister om våra elitidrottare (tänker på fotboll och ishockey) på svensk mark som amatörer. Det när verkligheten är en helt annan. Det när verkligheten är att 100% av alla spelare i Allsvenskan (fotbollens högsta) och |
Elitserien (ishockeyns högsta) livnär sig på idrotten redan här hemma på svensk mark.
Exempel: En duktig spelare i Malmö FF, Jiloan Hamad, (fotboll) har ryktats vara på väg till Glasgow Rangers (storklubb i Skottland). Då skriver tidningarna - och ja - det inkluderar samtliga - rubriker i stil med: ”Hamad erbjuden proffskontrakt”… När karln redan sitter på ett kontrakt värt 70 000 i månaden hemma i Sverige med Malmö FF. Därför gör det oerhört ont i mig att se alla dessa lika gammalmodiga som felaktiga användanden av benämningen proffs. Bara för att du i en större klubb ute i Europa tjänar 500 000 kr i månaden, i stället för 70 000 kr, gör väl inte den sistnämnda summan att du är en glad amatör? I det här ämnet kräver jag en förbättring och genom min aktivitet på twitter har det här faktiskt blivit en ganska het potatis. Vi säger ju ofta att det är viktigt att försöka leva i nuet… Sportjournalister – gör det då! Richard Hermansson
|
Nej, jag är inte överbetald
Tänk dig följande scenario. Du ska jobba ett stängningspass i restaurangen mellan 16 och 21. Eftersom det är dyrt att hålla med personal är ni blott två personer som ränner arslet av er för att mata 50 personer per timma.
Det är min vardag på helgerna. Jag har svullna ben, brända händer och utmattad kropp när jag kommer hem. För kvällens arbete får jag drygt 350 kronor i plånboken. Trots detta är ingångslönerna för höga enligt Eva Östling Ollén, vd på Visita samt Pontus Sjöstrand, Visitas förhandlingschef. Låt mig förklara varför jag tycker att Östling Ollén och Sjöstrand svamlar i debattartikeln i Besöksliv. Jag har jobbat extra sedan 2007 på en hamburgerkedja där jag även vikarierat tre somrar. Med min ålder och erfarenhet skulle |
jag få 12.000 kronor netto om jag jobbade heltid en månad. Och nej, OB-ersättningen är inget att räkna med i den här leken. Den är på blott 19 kronor och känns närmast hånfull när jag skurar serveringen klockan halv elva en sen söndagskväll. Självklart skänker jag avundsjuka tankar till handelsanställda, som får dubbel lön på söndagar.
Restaurangbranschen har lovordats för sin förmåga att få unga och invandrare i arbete. Detta är inte en tillfällighet. Ingen annan skulle acceptera att vara en reaprodukt på arbetsmarknaden. Eva Östling Ollén och Pontus Sjöstrands huvudmål inför årets förhandling är bättre karriärmöjligheter inom hotell- och restaurang. Jag önskar dem all framgång. Men att på kuppen hävda att ingångslönerna är för höga är fel. Josefin Strang
|
|
Koppla av, stäng av.Ibland blir jag väldigt less på att vara uppdaterad med nyheter och information. Jag trodde inte att en modern människa, som jag kan påstå att jag är, någonsin skulle tycka så. I ett knapptryck finns hela världen framför mig och dörrar till kunskap står vidöppna, om jag så vill. Men ibland vill jag inte. Jag var länge den som inte hade en smartphone, tills jag nappade på ett riktigt bra erbjudande och sen blev fast. Dag som natt finns boven bara någon centimeter ifrån mig. För sådan är jag, mobilen är alltid nära till hands, på nattduksbordet eller i byxfickan. Facebook, Twitter och nyhetsappar finns ett finger-dutt iväg och informationen jag behöver eller vill ha kan flöda till mig och jag blir meddelad så fort något händer.
Blir man klokare? Kanske det. Som en uppdaterad människa hänger man med i de flesta debatter, i skolan så som på jobbet eller hemma. Men själva problemet som jag målar upp är ju inte att det finns massor av information, utan det är snarare vad man gör av den. Informationen tas in och man kan bli beroende av att varje dag inhämta ny och saftig information. Det är vardag, det är viktigt. Det är där jag är och nosar och det är där jag tröttnar. Men det är också där jag fortsätter att nosa. Under påskhelgen lovade jag mig själv, för min egen skull, att stänga av och koppla av. Jag tänkte att jag inte behövde all denna information ute i skogen som jag annars dagligen tar del av. Men lik förbaskat är jag där igen. Det är så lätt. Jag är där och berättar hur jag tar det lugnt och jag är där och läser vad mina vänner gör under påsk. Slutsatsen är att många varit ute på utflykter med skoter, skidor och liknande. De har haft en glad påsk och de har ätit riktigt god mat och massa godis. Precis som jag. Jag har ”stressat av och Twittrat L Å N G S A M T.” Men, jag har ju inte stängt av så som önskat. Jag har också funderat en del på det här som jag nu beskrivit. Det är så här vi fungerar år 2012, det är det här vi ”behöver” nu. Och nya medier är viktiga för oss, för det är där den nutida generationen har bestämt sig för att finnas. Precis som förr då kanalerna för information var begränsade, var de viktiga exempelvis när hela familjer satt bänkade och väntade på kvällens nyhetssändning i radio. Men grejen är den, att nu för tiden finns det bara mycket mer av allt, och flödet är ständigt levande. Vi har vuxit in i medierna. Lyxproblemet är att göra ett urval, och att ibland stänga av. Mia Storm Komonen |
Sport förenar. Eller?Ett vanligt uttryck i sporten är att den förenar människor. Vart du än är i världen så kan du se på sport och prata med människorna där. (Förutsatt att de kan engelska).
Det är den goda sidan av sport. Men alla mynt har två sidor sägs det, sporten är inte annorlunda. Som sportintresserad ser jag rätt ofta på sport, när mina lågutbud kanaler visar det. Men läser desto mer. Ett av de roligaste, men också ett av de mest skrämmande, är att läsa kommentarerna på sportartiklar. För att vara aktuell så spelar ishockeylagen Skellefteå AIK och AIK mot varandra i semifinal i årets slutspel. Varje år diskuteras förkortningen AIK, som står för Allmänna Idrottsklubben, och vilka som är ”riktiga” AIK. De flesta vet svaret men det kommer upp varje år ändå och ingenting bra kommer ut från det. Det finns många grälsjuka människor i vårt avlånga land. I nästan varenda artikel skriver någon kränkande och respektlösa ord om andra laget och deras supportrar. Som tur är det minoriteten som uppför sig så här. Men är det okej? Är det något vuxna människor borde syssla med? Sunt förnuft säger nej. Om det vore en diskussion på en arbetsplats, eller om du träffar en främling ute på stan och säger sådana ord så kan det bli rättsliga repressalier. AIK-fansen skriver lappjävlar, kopior, bönder med mera och Skellefteå-fansen kastar ut ord som fjollträsk och äckliga 08:or med mera. Om du vill få reda på mer intressanta ord som forsar mellan supportrarna så kasta ett öga på webbtidningarna. Bara för att det är på internet betyder det inte att det är okej. Vi skyddar oss genom att sitta bakom en skärm. Ibland visar vi vårt namn, ibland inte. Men vi är fortfarande skyddade från att se dem i ögonen. Nästa gång du har tänkt skriva något i frustration, tänk efter före du skriver. Det kommer inte tillföra någonting utan förstör chansen att få en vettig diskussion. Börjar en kasta skit så stannar det aldrig där. Vi ska få uttrycka oss, men ordval är någonting oerhört viktigt i en diskussion. Men låt oss enas och faktiskt vara glada över att sporten enar människor och låt oss tillsammans försöka ändra vårt bemötande mot andra sportintresserade. Marcus Wikström |